Välkommen till världen.

Det är lite så det känns just nu, som att jag stigit ut ur en bubbla.
Helgen var underbart trevlig, det var så skönt att träffa Daniel. Jag har saknat honom.
Vi har pratat och pratat, och pratat, och shoppat och hälsat på nära o kära.
Hur som helst så kom vi fram till att i dagsläget så fungerar inte vårt förhållande. Distans är inte vår grej. Så, det är som det är nu. Och sen får framtiden utvisa om det är nått mer. För ett förhållande fungerar inte för oss just nu.

Jag är både glad och ledsen, jag är glad över att vi var överaskande överens. Vi kände båda att det tärde att ha det så här och att vi verkligen inte ville det. Och då var lösningen att ta bort det som tär, och det är är att inte ha ett distans förhållande. Och eftersom jag inte är kommer flytta till Malta och Han inte kommer flytta till Luleå. Så blev det så här.

Min bubbla sprack där på söndagen på arlanda, känslor som jag knappt kommer ihåg välde upp. Sorg, glädje, minnen och allt annat. Men det var inte på ett bittert sätt, utan jag tittade tillbaka på alla de underbara år tillsammans som vi fått. Jag tänkte på alla de duster vi haft, på alla flyttar och på våra lik och olikheter. På de floder av tårar jag gråtit och alla utbrott jag haft, på alla gitarr timmar som han fått efter våra bråk och alla de underbara melodierna han spelat för mig. Jag tänkte på First Class. Tänkte på hur mitt liv såg ut när vi möttes. Tänkte på hur långt vi kommit i våra separata liv och på hur vårt förhållande utvecklades från dag till dag.

Jag tänkte tillbaka på när jag glömde en bulle i micro i MÅNGA minuter (tills den praktiskt taget brann) och Danne trodde jag höll på att bränna ned huset. Jag tänkte på en liten lapp som jag fick en gång (Jag har kvar den). På den gången Han färgade mitt hår och det såg gräsligt ut, men jag var inte brydd. Det var ju Han som gjort det. Jag tänkte på Ilskan och Sorgen när han flyttade från Umeå. Tänkte på Lyckan när jag flyttade till Skellefteå och sen på Ilskan och Sorgen igen, över att han inte längre ville dela sitt liv med mig i januari förra året. Tänkte på de miljoner gånger jag önskade att jag fick och kunde skada honom fysiskt och emotionellt.

Jag tänkte på våren och sommaren som följde, på hans flytt till Malta och min till Luleå. Tänkte på Maltaresan och på de underbara dagarna vi fick där. Jag tänkte på julen och nyåret som gick, och på att jag faktiskt är glad och stolt över allt vi byggde och hade. Jag är glad över allt vi fått uppleva och jag ångrar inte mycket.

Till slut så tänkte jag på helgen, på att Daniel alltid är Daniel. Och därmed så har han alltid den där speciella platsen i mitt hjärta. Vad som än händer. Jag saknar honom, men samtidigt, så ger vi varandra möjligheterna att utvecklas i den riktningen som passar oss bäst just nu. Han behöver inte känna att jag vill ha honom här och jag behöver inte känna mig krävande som vill ha honom här. För som det ser ut just nu, så vill jag inte ha honom här. Jag vill att han ska vara på Malta och göra precis som han vill och att han får alla de chanser och möjligheter som följer med hans jobb.


*blupp* Så sprack såpbubblan. Välkommen till världen. Känns det bra?
- Jo faktiskt. Även om jag är lite ledsen. Jag är nöjd med beslutet.